Algarves historia

Arkeologiska bevis (huvudsakligen i Vila do Bispo området) vittnar om en tidig inflyttning till denna region som går tillbaka till de neolitiska eller paleolitiska perioderna. Sedan kom kelterna, fenicierna och kartagerna och etablerade handelshamnar längs kusten och grundade Portus Hanibalis (kallas idag Portimão) omkring 550 f.Kr. Under det påföljande romerska styret hörde området till provinsen Lusitania tills den intogs av västgotarna, som stannade kvar till den arabiska invasionen under 700-talet. Territoriet döptes då till Al-Gharb Al-Andalus (västra delen av den muslimska delen av iberiska halvön), och morerna skulle stanna här tills 1100-talet och fick ett avgörande inflytande på regionen, och lämnade kvar ett rikt arv som än idag är påtagligt.

År 1249, under D. Afonso III:s styre, fullföljde portugiserna erövringen av Algarve vilket ledde fram till att de portugisiska monarkerna därefter kallade sig “Kung av Portugal och Algarve” fram till proklamationen av republiken år 1910. Under 1400-talet skedde en stor expansion i Algarve när Henrik Sjöfararen utgick från sina maritima upptäcktsresor härifrån, och grundade sin berömda navigatonsskola i Sagres och etablerade viktiga handelsplatser i regionen.

År 1755 drabbades Algarve hårt av jordbävningen och den påföljande tsunamin som förstörde mycket av regionens historiska arv. År 1774 var markisen av Pombal, Kung D. Josés berömda premiärminister, som var ansvarig för återuppbyggnaden av Baixaområdet i Lissabon efter jordbävningen, också ansvarig för återuppbyggnaden av den viktiga gränsstaden Vila Real de Santo António.